Vad fan tror du?

Eftersom att risken finns att någon skulle störa sig på att jag skriver Ciao efter varje inlägg trots att jag inte är italienare tänkte jag vara lite proaktiv och förekomma istället för att förekommas.
Nej jag är inte italienare och jag har inget Italien komplex, det känns helt enkelt bara sådär lite bonnigt casual att säga ciao när man avslutar något så jag tänker fortsätta med det........alltid.....kanske.

Ciao!!

• Tålamod är en dygd, ni kommer att bli överraskade.
• Rättstavning, kommatering och diverse formalia är inget jag lägger ner tid på då jag faktiskt har ett jobb att sköta, mat att laga, kläder att tvätta samt saker att avnjuta och utforska.
• För er som tycker att bloggar, det gör man bara om man har något viktigt att säga hänvisar jag till föregående inlägg där jag faktiskt avsäger mig allt ansvar beträffande att detta skulle vare en blogg med något av allmängiltigt intresse. (När jag känner att syftet med mitt bloggande är avklarat är det dock inte helt omöjligt att jag ger mig in i någon populistisk debatt och så att säga "ger min syn på saken")
• Stör er inte på att jag kan uppfattas som en självgod "besserwisser", utmana mig istället på knytnävsslagsmål i stadsparken eller annan valfri park ;)

Känner att jag gärna vill klargöra syftet med den här bloggen, inte minst för mig själv. Jag kör akademiker approachen
med bakgrund, syfte och mål. Samtidigt sänder jag en tanke av medlidande till alla er som läst/läser/ska läsa en metod/metodikkurs. Fy fan!!!!


Bakgrund:

Efter en spritmängdsmässig ganska hård helg för några veckor sedan låg jag ensam i min soffa på söndagseftermiddagen och log lite för mig själv. Jag visste, eller hade i alla fall en känsla av att det hänt massvis med roliga saker under helgen men jag kunde inte riktigt sätta fingret på något specifikt. Mitt leende förbyttes snabbt till en viss oro över ett klart försämrat närminne. Oron växte sig än starkare när jag tänkte på mitt liv mer i helhet. Även där är jag ganska säker på att jag upplevt förhållandevis ganska mycket båda roliga och spännande saker men jag kunde med kort notis endast komma på ett fåtal saker.
Det var här tanken tog form att börja skriva någon slags dagbok eller i alla fall göra lite minnesanteckningar då och då så att man har lite "stolpar" när man på framtida julaftnar ska sitta och berätta rövarhistorier för barn eller barnbarn. Nu är det dock inte 1992 och därför föll valet istället på att skriva en blogg. På en blogg kan man ju tydligen lägga till bilder och andra fräcka saker för att liksom förstärka intrycken.

Syfte:

-Att kompensera för bristen på dagböcker och andra bevis som i efterhand skulle kunna visa på att jag faktiskt gjort något vettigt eller i alla fall roligt i mit liv.
 
-Kanske glädja en eller annan i min umgängeskrets när de får läsa om vilka tokigheter (jag vet....ordet tokigheter används mycket sällan nuförtiden) de har begått eller varit inblandade i. Detta är också ett sätt för mig att kanske på ett manligt och stelt sätt visa att jag uppskattar mina vänner och andra i min närhet.




Mål:

Målet får väl helt enkelt bli att komma till bukt med den där oron över att livet hela tiden bara "kör på" och att man inte riktigt har tid till att reflektera över och minnas de saker man faktiskt varit med om.



Övrigt:

Förutom ovan nämnda är mitt mål att aldrig någonsin lägga in en bild på mig själv med texten "Det här har jag på mig idag" alternativt "dagens outfit" eller något annat byigt. Jag lovar också att sträva efter att aldrig någonsin dekorera en liten fullkornssmörgås med en perfekt skuren paprikaskiva och sedan fotografera detta tillsammans med ett glas juice och ett rött äpple och sedan skriva "dagens frukost". Skulle ni faktiskt vara intresserade av att läsa/titta på sådana här saker så har jag adressen till ett par bloggar där denna typ av inlägg förekommer minst sagt flitigt ; )